Barkis är ett substantiv (en barkis) som i talspråk ofta används om en hund, särskilt en liten eller skällande sådan. Ordet förekommer främst i vardagligt språk och dialekter och är intressant för både språkbrukare och lexikografer.
Synonymer till barkis
- Hund
- Vovve
- Fyrbenting
- Skällare
- Husdjur
Hund
Hund är det neutrala och mest formellt accepterade ordet jämfört med barkis, som är slangartat och informellt. Hund används i både skriftliga och talade sammanhang där ett standardord krävs.
Vi tog med hunden på promenad.
Vovve
Vovve är ett barnsligt eller lekfullt alternativ till barkis och används ofta i familje- och vardagssituationer. Det uttrycker mjukare känsla än barkis och är mindre beskrivande av beteende.
Den lilla vovven sov i solen hela eftermiddagen.
Fyrbenting
Fyrbenting är ett lekfullt, något humoristiskt sätt att benämna ett djur på fyra ben; det är mer generiskt än barkis. Används ofta i lättsamma samtal eller som ett kreativt uttryck i text.
Fyrbentingen nosade nyfiket på korgen med tvätt.
Böjningar av barkis
- Singular obestämd: en barkis
- Singular bestämd: barkisen
- Plural obestämd: barkisar
- Plural bestämd: barkisarna
Jag såg en barkis i parken igår kväll.
Barkisen följde efter ägaren hela vägen hem.
På kvarterets gård lekte flera barkisar tillsammans.
Relaterade ord till barkis
Skälla
Skälla beskriver ett typiskt beteende kopplat till barkis; verbet för det ljud hundar ofta gör. I många kontexter förklarar skälla varför barkis används som term.
Valp
Valp relaterar genom ålder; en valp är ofta liten och kan lätt uppfattas som en barkis i informellt tal. Ordparet visar hur diminutiv eller ömtålig nyans kan påverka benämningen.
Koppel
Koppel är en funktionell relaterad term eftersom en person som håller i ett koppel ofta beskriver eller identifierar ett djur som en barkis i vardagskommunikation.
Hundägare
Hundägare är en social koppling: ordet barkis används ofta inom kretsar där hundägare möts och talar om sina djur på ett informellt sätt.
Hur används ordet barkis?
Följande exempel visar typiska användningsområden för ordet.
Bokstavlig användning
Ordet används ofta bokstavligt för att beskriva en hund, exempelvis i vardagliga samtal och sociala medier. En person kan säga att de såg en barkis i trädgården för att betona att hunden skällde eller var liten.
I djurannonser eller vid informella hundträffar kan barkis användas för att ge en snabb, vardaglig bild av djuret.
Bildlig användning
I bildliga sammanhang kan barkis användas om människor som pratar mycket eller “skäller” ut andra, men sådana överföringar är inte allmänt etablerade. Mer typiskt är att ordet hålls till konkret djurbeskrivning än att inarbetas i fasta idiom.
När barkis används i överförd betydelse blir det ofta lekfullt eller lätt nedlåtande och används i informellt tal.
Ursprung
Ordet barkis verkar vara en bildning baserad på onomatopoetiska rötter (bark-/skällljud) kombinerat med slangsuffixet -is, vanligt i talspråk för att skapa korta och vardagliga benämningar. Liknande former förekommer i svenska dialekter och informella uttryck.
Betydelsen har troligen förblivit relativt stabil som ett vardagligt ord för hund, utan större språkhistoriska skiften dokumenterade i standardiserade källor.
Vanliga frågor om barkis
Vad betyder barkis?
Ordet barkis används vanligen för att beskriva en hund, ofta en liten eller skällande sådan. I vardagligt tal är barkis en informell synonym till hund som ger ett lite lekfullt intryck.
Hur stavas barkis korrekt?
Den normala stavningen i talspråk och skriven informell text är barkis med gemener utom i början av meningar. Stavningen följer svenska fonetiska mönster och varierar sällan i etablerat bruk.
Vad är vanliga korsordslösningar för barkis?
Vanliga lösningar är: Hund (4 bokstäver), Vovve (5 bokstäver) och Fyrbenting (10 bokstäver). Dessa alternativ används ofta i korsord där utrymmet är begränsat eller tonen är vardaglig.
Finns det regionala varianter av barkis?
Ja, det kan förekomma regionala varianter och andra lokala smeknamn för hundar som spelar samma funktion som barkis. Variationen visar hur talspråk formar ord utifrån lokala uttal och sociala vanor.